








Blir helt sentimental när jag kollar igenom mina och Mathildas bilder från Markus konserter vi var alltid där först, längst fram, satt på scenen, väntade, spända, lyckligast i världen, plonkade lite på pianot, snodde låtlistan, ändrade låtlistan, fick Markus att spela låten vi skrev dit, lyssnade, fällde lite tårar, skrattade, dansade, sjöng(skrek), fotade skor, köpte allt med Markus namn på, väntade, väntade, väntade, stod helt stumma framför Markus varje gång, satte oss på ett tåg, stoppade in hörlurarna och satte på Markus, var hemma igen och inget var någonsin riktigt lika bra.